Vid det första tillfället fastnar tåget i Vårgårda på väg till Göteborg. Här får vi veta att ersättningsbussar kommer ta oss till Göteborg. När vi väl kommit på bussarna visar det sig dock att vi plötsligt bara kommer att åka till Alingsås. Därifrån kommer vi återigen att få byta till tåg.
Väl framme i Alingsås är vi helt utlämnade åt oss själva. Eftersom det är en söndag är stationen helt obemannad (förutom kiosken) och vi får förlita oss på tågtidsmonitorerna, som bara visar att även nästa tåg till Göteborg är försenat, men inte när det förväntas komma.
För att inte riskera att behöva vänta i flera timmar på ett tåg som aldrig kommer hoppar jag på ett pendeltåg till Göteborg, och får därmed betala halva sträckan dubbelt.
Andra tillfället är jag på väg till Karlstad när vi i Säffle får byta till bussar. På tåget får vi veta att vissa bussar kommer att gå direkt till Karlstad medan andra endast kommer gå till Grums och Kil.
När vi kommer ut till bussarna finns ingen information om vilka bussar som går var (trots att tågpersonalen bett oss noga kontrollera att vi hamnar på rätt buss). Chaufförerna lyser också med sin frånvaro, så det finns ingen att fråga. Men eftersom bussarna är på tok för få för att rymma alla passagerna så tvingas vi i princip chansa för att få plats.
Jag chansade på rätt buss. Hur många som inte hade lika mycket tur vet jag inte men tänk hur löjligt enkelt denna osäkerhet hade kunnat undvikas genom att SJ hade bett sina chaufförer att ha en skylt i framrutan. Att en kartongbit och en tuschpenna kunde tillhöra ersättningsbussarnas standardutrustning är väl ändå iinte att begära så mycket?
Jag är i vilket fall inte den enda som är missnöjd med SJ:s information. Infrastrukturminister Åsa Torstensson säger till SvD att bättre information från SJ när det blir stora förseningar i tågtrafiken är ett rimligt krav. Och till råga på allt har SJ:s webbplats kraschat med jämna mellanrum under dagen, skriver DN.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar